Från hat till kärlek

Jag tänkte att jag skulle skriva en uppföljare till mitt förra inlägg. En uppföljare där jag går igenom hur jag lyckades fatta beslutet att vända mitt liv. Det kan nämligen låta ganska simpelt när någon säger ”sen fattade jag beslutet att förändra mig själv”.  Vad betyder egentligen det? Är det så enkelt som att bara fatta ett beslut?

På den frågan vill jag svara både jag och nej. Att förändra sig själv och sitt beteende är det absolut svåraste man kan göra. Människor är vanedjur och krävs otroligt mycket energi och medvetenhet för att lyckas förändra ett beteende. Men den här förändringen börjar någonstans och första steget behöver inte vara allt för svårt. Jag skulle säga att första steget är att bestämma sig för vad man vill ha i livet. I mitt fall bestämde jag mig för att jag vill bli glad igen.

 

Mitt första beslut 

För mig är en depression en ”oförmåga att bryta negativa tankemönster”. Depressionen i sig livnär sig på alla negativa tankar. Och negativa tankar föder fler negativa tankar. Så när väl den spiralen är igång så går det ganska snabbt utför. Därför är lösningen för mig självklar. Det betyder inte att lösningen är lätt, men den är självklar. För att komma ur en depression måste man bryta mönster. Bryt mönster, bryt mönster, BRYT MÖNSTER.

Steg ett för mig var att behandla mig själv med omsorg och med en förlåtande inställning. Under min depression så var jag nämligen konstant hatisk mot mig själv. Jag var så besviken på vad jag presterade och vem jag hade blivit som människa. Den här människan var inte alls en människa som jag kunde förlika mig med att vara. Tankar om hur värdelös jag var gick på repeat i mitt huvud och emellan dessa tankar så var det bara helt tomt i huvet. Det var som att ingenting annat fick plats.

Det här mönstret måste självklart brytas om man söker en förbättring. Man kan aldrig bli bättre än den självbild man ständig marknadsför inom sig själv. Jag visste att det inte räckte med att önska att jag skulle bli bättre. Jag behövde verkligen göra något. Jag behövde ta kontrollen över mitt liv.

Jag tror samtidigt att det är viktigt att inte dra i för höga växlar när man ska förändra något hos sig själv. Krav och press på en själv under en ångestfylld tid skapar ofta mer ångest och kan leda till att man blir apatisk. Så sätt små delmål. Mitt första delmål var att jag skulle ta kontroll över vad jag sa till mig själv. Min inre dialog mellan Emelie och Emelie. Det första jag gjorde var att jag skapade en positiv målbild av mig själv. En bild som representerade personen som jag visste att jag egentligen var om jag bara fick bli kvitt den här eländiga depressionen. För kom ihåg, depressionen är inte du, den är en sjukdom.

Så fort det kom en stund av självhat så tvingade jag mig själv att sluta tänka i de gamla negativa tankebanorna. För det mönstret kommer bara generera samma resultat, dvs en deprimerad Emelie. Istället såg jag till att fokusera på den där positiva målbilden. Jag försökte känna i hela min kropp att jag redan var den versionen av mig själv. Den här strategin kommer jag att återvända till flera gånger framöver för jag märkte att den verkligen fungerade. Jag kallade den strategin ”fake it till you make it” för det är precis så den fungerade.

 

Medvetenhet 

Det absolut viktigaste här är att bli medveten om vad som försiggår i sitt huvud. För annars är det lätt att glida tillbaka till sina ovanor. Man måste vara på sin vakt och bryta det oönskade mönstret så fort tankarna en dit.

Att tillägga om mig själv är att många gånger tog det verkligen emot att tänka positivt om mig själv. Jag upplevde däremot en ”belöning” om jag försatte att hata på mig själv. Här kände jag tröst i att tänka att det inte är ”hatet” som min kropp ger mig en belöning för. Utan det är vanan av att gå i ett mönster som kroppen känner igen som jag får en belöning för. Med andra ord, om vi kan göra ett positivt beteende till ett nytt mönster så kommer kroppen att ge oss en belöning när vi agerar positivt. Så en reminder till mig själv blev att inte falla offer för stundens lättja utan att verkligen rannsaka mig själv – tar de här tankarna, de här mönstret, mig närmare mot mitt mål om en lyckligare Emelie?