Backspegeln ändrar perspektiv

Jag vill börja med och tacka för alla fina berättelser som jag har fått ta del av. Ber om ursäkt för att jag inte har hunnit svara alla men jag läser alltid allting och uppskattar vartenda ord som skrivs till mig ❤️

Natten till igår och natten till idag har varit lite bättre och det räckte för att jag skulle få en vanlig Emelie och hela världen ser annorlunda ut!

Jag älskar mitt liv som mamma. Oavsett trött och livrädd eller pigg och glad. Skulle aldrig ha velat haft det på ett annat sätt och jag älskar min lilla Winter mer än vad ord kan beskriva. Så när kroppen har klivit in i någon form av survival mode vissa dagar och sanktionerat ut den bristande energin under strikt övervakning. Då har jag upplevt att jag inte givit Winter det han förtjänar och det smärtar enormt.

Jag vet att jag har extremt höga krav på mig själv som mamma, så minsta indikation på att jag missköter mig sätter igång en orkan av känslor och tankar. Jag börjar då analysera varje känsla och tanke som uppdagas i kroppen med intentionen att leta efter något som är fel. Letar jag länge nog så hittar jag alltid saker. Ifrån att egentligen bara ha varit trött så misstänker jag nu istället att jag är på väg att falla tillbaka in i en depression. Alla oönskade känslor jag finner blåser jag upp i orealistiska proportioner och förutsätter det värsta – att nu är det kört.

I och med mitt inlägg igår så har jag insett att jag nog är en hypokondriker när det kommer till det mentala tillståndet ”depression”. Rannsakar jag mig själv så finns det alldeles för många tillfällen per månad som jag oroar mig för att falla tillbaka. Ett så starkt ärr gav den tiden mig. Nu när jag kollar tillbaka i backspegeln över de senaste trötta dagarna så kan jag inte känna att det någonsin var så farligt som ”paniken” i min kropp gjorde sken av. Det är som att jag skickade ut mitt tyngsta artilleri och väl framme på slagfältet möttes jag av en liten rädd myra. Känns nästan lite pinsamt idag. Så nu undrar jag även, bortsett ifrån min hypokondri, om jag är definitionen på vad hormonsvängningar gör med en? För att pendla som en galning som girar på en femöring känns ju inte helt normalt. Inte ens normalt för att vara jag.

Jag ska i alla fall se till att få ordentligt med sömn så jag slipper skrämma livet ur mig sådär. För stressen över ”rädslan att falla tillbaka” är inte att leka med. Den gör mig även mer trött och mindre fokuserad på de fina saker moderskapet har att erbjuda trots trötthet.

Winter… mammas lilla prinspojke. Om jag inte orkar känna fjärilar i magen ibland så är jag ändå superkär i dig och jag älskar dig från botten av mitt hjärta <3