Winter är min boss <3

Förlåt för ett långt uppehåll men det var ohållbart att skriva blogginläggen på datorn medan min telefon var vattenskadad efter ett dopp i toaletten. Jag kan ofta ha händerna, eller åtminstone en hand fri för att skriva på telefonen plus att då kan jag dessutom sitta tillbakalutad i soffan samtidigt. Datorn kräver en hållning som gör att jag inte kan ha Winter i knäet samtidigt och han är i mitt knä hela tiden.

Jag har faktiskt tänkt på det där, att ha sitt barn i knäet mycket. Många säger att man absolut inte ska låta barnet vänja sig vid att alltid bli buren eller sova i ens famn. Men jag känner så tydligt att jag inte vill ha det på något annat sätt. Det är en så kort tid nu som han kommer vilja vara i min famn så jag känner att jag vill ta vara på varenda sekund. Sen kan det såklart bli lite jobbigt när jag ska äta eller gå på toa för 90% av gångerna jag försöker lägga ifrån mig honom så protesterar han direkt. Så han får sitta i mitt knä i tid och otid och jag har numera blivit proffs på enhandsmanövrering av diverse sysslor. Sen går det generellt 3-4 dagar emellan mina duschar för sån lyx behöver jag ju inte unna mig tycker Winter haha.

Jag älskar att se hur Winter studerar mig. Det är en helt fantastisk känsla. Mammas lilla hjärta <3

Mikael jobbar väldigt mycket just nu då han spelar in Biggest Loser. Han började inspelningarna ca 2 veckor efter att Winter föddes. Utöver inspelningarna så har han en gaming-stream och en gaming-podcast samt sysslor i vårt gemensamma företag (Restless Industries) med våra kosttillskott ”Aldrig Vila Nutrition”, kläder ”Restless, Restless by Em, Restless Mama” och energidrycken ”PXL” som ska nylanseras. Så jag och Winter spenderar mycket egentid tillsammans.

Jag jobbar även med mina klädesmärken Restless by Em och Restless Mama under mina dagar för jag behöver få sysselsätta huvudet lite. Allra helst nu när jag inte tränar något för det hinns inte riktigt med. Och i ärlighetens namn har jag inte orkat heller. Har kanske kommit iväg en handfull gånger till gymmet efter förlossningen men hoppas på att kunna få in bättre rutiner när Biggest Loser inspelningarna är klara. Winter har också börjat sova bättre nu när han sover på magen så jag kommer nog snart känna mig lite mer utvilad. Det är verkligen ingen fara med sömnbristen för att sköta mammajobbet bra men jag är rädd att eventuell träning ska ta energi ifrån mamma-kontot och så får det inte vara känner jag. Då får träningen helt enkelt klämmas in när det finns energi nog åt både träning och att vara mamma.

Lilla Winter har fått ett himla stort navelbråck som har vuxit sig större senaste veckorna. Man gör inget åt navelbråck förrän de är 3-4 år gamla men förhoppningsvis har de gått tillbaka av sig självt innan 2 års ålder.

Kommentarer

Backspegeln ändrar perspektiv

Jag vill börja med och tacka för alla fina berättelser som jag har fått ta del av. Ber om ursäkt för att jag inte har hunnit svara alla men jag läser alltid allting och uppskattar vartenda ord som skrivs till mig ❤️

Natten till igår och natten till idag har varit lite bättre och det räckte för att jag skulle få en vanlig Emelie och hela världen ser annorlunda ut!

Jag älskar mitt liv som mamma. Oavsett trött och livrädd eller pigg och glad. Skulle aldrig ha velat haft det på ett annat sätt och jag älskar min lilla Winter mer än vad ord kan beskriva. Så när kroppen har klivit in i någon form av survival mode vissa dagar och sanktionerat ut den bristande energin under strikt övervakning. Då har jag upplevt att jag inte givit Winter det han förtjänar och det smärtar enormt.

Jag vet att jag har extremt höga krav på mig själv som mamma, så minsta indikation på att jag missköter mig sätter igång en orkan av känslor och tankar. Jag börjar då analysera varje känsla och tanke som uppdagas i kroppen med intentionen att leta efter något som är fel. Letar jag länge nog så hittar jag alltid saker. Ifrån att egentligen bara ha varit trött så misstänker jag nu istället att jag är på väg att falla tillbaka in i en depression. Alla oönskade känslor jag finner blåser jag upp i orealistiska proportioner och förutsätter det värsta – att nu är det kört.

I och med mitt inlägg igår så har jag insett att jag nog är en hypokondriker när det kommer till det mentala tillståndet ”depression”. Rannsakar jag mig själv så finns det alldeles för många tillfällen per månad som jag oroar mig för att falla tillbaka. Ett så starkt ärr gav den tiden mig. Nu när jag kollar tillbaka i backspegeln över de senaste trötta dagarna så kan jag inte känna att det någonsin var så farligt som ”paniken” i min kropp gjorde sken av. Det är som att jag skickade ut mitt tyngsta artilleri och väl framme på slagfältet möttes jag av en liten rädd myra. Känns nästan lite pinsamt idag. Så nu undrar jag även, bortsett ifrån min hypokondri, om jag är definitionen på vad hormonsvängningar gör med en? För att pendla som en galning som girar på en femöring känns ju inte helt normalt. Inte ens normalt för att vara jag.

Jag ska i alla fall se till att få ordentligt med sömn så jag slipper skrämma livet ur mig sådär. För stressen över ”rädslan att falla tillbaka” är inte att leka med. Den gör mig även mer trött och mindre fokuserad på de fina saker moderskapet har att erbjuda trots trötthet.

Winter… mammas lilla prinspojke. Om jag inte orkar känna fjärilar i magen ibland så är jag ändå superkär i dig och jag älskar dig från botten av mitt hjärta <3 

Kommentarer

Huvudet skenar iväg

Att vara en mamma är jättekul men också väldigt läskigt ibland. Jag har en historia av depression och jag tror att den har ärrat mig för livet när det kommer till vissa saker. Jag har vissa tankemönster som jag säkert aldrig kommer att bli av med helt men så länge jag är medveten om dom så påverkar de mig inte långsiktigt negativt. Men skrämma skiten ur mig, det kan dom göra.

Det har varit en ganska lång tid nu då jag sovit väldigt dåligt. Vågar påstå att jag knappt sovit någonting alls vissa nätter. Winter har ont i magen men inte på så sätt att han skriker sig igenom nätterna. Men har är väldigt orolig i kroppen och sparkar och har sig och så fort han får ont i magen vill han ha bröstet. Förmodligen till viss del för att få tröst men jag har även lärt mig att spädbarn inte kan känna skillnad på magont och hunger. Magont och tutta är ingen bra kombo dock. För han kan inte greppa bröstet när han ålar runt som han gör. Resultatet blir därför att jag får kämpa tålmodigt för att lägga honom till rätta till ett bröst som han ändå släpper var 30:e sekund. Så fort han släpper bröstet – då blir han ledsen för att han inte har bröstet i munnen. Ja ni förstår vilken olöslig situation..

Så med väldigt lite sömn i bagaget har jag fått uppleva en ny version av Emelie. En Emelie som har känts väldigt tom inombords och som genomfört alla dagssysslor likt en robot. Det har inte funnits någon ork till att reagera emotionellt på något och det tillståndet skrämmer skiten ur mig. Det triggar direkt tankar likt: Kommer jag känna såhär för evigt nu? Varför är jag inte glad, kär och galen? Är jag en dålig mamma för att jag inte känner fjärilar i magen när jag tittar på Winter? Är jag onormal? Tänk om jag inte klarar av att vara en mamma?

De här tankarna är tankar som jag känner igen ifrån min depression (om vi behåller formen men byter ut innehållet). Jag är rädd för att negativa tillstånd ska hålla i sig för evigt eller för att det ska uppdagas att jag är mycket sämre än alla andra. Och sen har vi den där tröttheten.. Den som leder till en ovilja att göra saker. Den avskyr jag, rent av hatar! För den är djupt förknippad med depression för mig. Den triggar därför en inre stress eller oro hos mig. Jag blir bokstavligen livrädd att jag upplever första symptomen på en depression. Som ni säkert hör så var min depression ett trauma för mig. Det är den absolut värsta tiden i mitt liv (kanske säger sig självt). Jag är därför oerhört nojig över att hamna där igen. Så allt som förknippas med min depression ger mig verkligen en sjuklig stress. Och den här stressen triggar och göder i sin tur alla dessa rädda tankar.

Därför var det väldigt skönt att vakna upp idag efter att ha sovit lite bättre och känna att jag fnissar när jag tittar på Winter för att det enda jag kan tänka på är hur mycket jag älskar honom. Solen skiner och jag är så pepp på allt! Jag fick helt enkelt vakna upp till en dag med positiva känslor och ett kvitto på att sömnbrist är inte att leka med. Men det är trots allt bara det – sömnbrist.

Kommentarer

Matglad bebis <3

Idag var vi på vårt andra BVC besök och gjorde en tillväxtkontroll. Första BVC besöket var egentligen bara en inskrivning så vet inte om vikten är något de brukar kolla men när barnmorskan ändå vägde Winter så bad jag henne även kolla längden. Det är kul att kunna följa utvecklingen så mycket som möjligt tycker jag!

Mammas stora fina kille <3

Teckenspråk för ”Rappa på mamma, jag vill äta”

Idag fick vi dessa siffror hos BVC:

  • Vikt: 3970g
  • Längd: 53,2cm
  • Huvud: 36,3cm

Han har gått upp nästan 400g sedan förra besöket för 7 dagar sedan och på längden har han vuxit nästan 2cm! Han spurtar verkligen i tillväxt nu. På hans tillväxtkurva så låg han långt under medel när han föddes (48cm, 3090g) och nu ligger han precis på medelkurvan på alla mått. Stolt mamma till en son som äter så bra!

Restless by Em’s nya SHAPE Pacific set!

Igår var jag och tränade lite för tredje gången sedan förlossningen. Det känns mest skönt att få den där halvtimmen av egen tid. Ramen för den egna tiden, i det här fallet träning, känns mindre viktig även om jag självklart tycker att det är skönt att få röra på mig lite. Det blir till 99% sitta i soffan med W i knät som tuttar och mamma som äter godis och kollar på tv för att underhålla mig själv 🙈

Nä det där lät hemskt och lite för mycket som tröstätning haha. Men skämtåsido så har jag haft ett helt extremt sötsug sedan förlossningen. Det har varit ett sötsug bortom denna planet. Aldrig varit med om något liknande. Har lovat mig själv varenda dag nu i en vecka att lägga bort godispåsen men har inte alls lyckats diciplinera mig. Men nu får jag helt enkelt lova mig själv att inte köpa nytt godis för nu är det bara lite kvar i botten på ”mina senaste” (har typ 6 påsar i skafferiet med godisar som ”har blivit över” till följd av att jag varit mer sugen på vissa smaker och då köpt nya godispåsar).

Kommentarer

Första BVC besöket

I måndags var vi på första BVC besöket och det var så spännande att få veta Winters nya vikt och längd. När han föddes (39+0) så vägde han 3090g och var 48cm lång. 3 dagar senare var vi på återbesök på SÖS för att kolla vikten och det är ju normalt att de har gått ned till detta besök då mjölken inte har runnit till ännu. Winter hade dock tuttat febrilt på kolostrummjölken/råmjölken som finns i brösten så han fick nog i sig så mycket som han kunde. 4% hade han gått ned och vägde då 2950g.

BVC besöket var 10 dagar senare och han hade till detta besök gått upp till 3545g vilket är en viktökning på 595g! Det är normalt att de går upp 150-200g i veckan så snacka om att han har ätit på bra. Han hade även vuxit 3,5cm(!) så nu är han 51,5cm lång. Han börjar väl brås på pappas jättegener nu. Tack och lov att det kom efter förlossningen och inte innan haha.

Det är även läckert att se hur hans ögon förändras. De var i början väldigt dimmiga men börjar nu klarna upp ordentligt. Pratar jag med honom så tittar han på mig så det märks att han reagerar på ljud. Han följer även saker med blicken ibland. Främst stora ljuskällor. Mamma är mest poppis här hemma men jag tror att han värderar mig helt utefter mina tuttar. Där vill han nämligen ligga 24/7. Om han inte suger så vill han gärna ha bröstet någonstans i ansiktet så att han kan snutta lite närhelst han känner för det haha. Ska man bli stor som pappa så måste man ligga i <3

Kommentarer